Ja den här dagen känns inte bra, inte gårdagen heller.
Jag klarar inte av att vara hemma längre, och det tar som fan på mej. Känns som att mamma är den som kan förstå mej i det. För alla andra tycker att min far är så snäll å rolig, att jag ska vara atcksam över boende & mat.
Men saken är inte helt så enkel. Men en sån där sak som bara familjen kan förstå sig på.
Jag vaknar med en klump i magen, vågar inte lämna rummet för vet inte vad som då väntar.
Prata om att handla mat eller vad man ska äta, vågar jag knappt nämna.
Jag känner mej inte specillt lugn eller hemma här längre. Och de känns piss!! >.<
Ikväll blir de nog Selbäck förhoppningsvis om jag vågar fråga pappa om att skjusa oss dit.

Och mina drömmar förstör en heldag för mej. Drömmer hela tiden om att Jimmy är otrogen. Inatt var de om en av mina näraste vänner. Varför drömmer jag sånt dumt hela tiden??
Just nu vet jag inte vart jag vill ta vägen mer än att slänga ett täcke över huvet å försvinna! Om det vore så enkelt.
Hamnat i mitt konstiga mående igen. Och jag vill inte finnas i de, för mitt liv har blivit så mycket bättre på sista tiden och mycket bättre när jag träffa Jimmy. Men nu känns allt så tokigt, känns som att jag inte räcker till för folk, att allt blir bara fel. Vill känna mig älskad. Vill vara en bra dotter, syster, vän & flickvän. Nä jag ska inte klaga. Men känner mej tooooooooooom och ensam. Om allt bara kan vara som det ska vara. Hoppas på att det här inte håller i sig för tänker inte, vill inte må så här mer. Inte nu när allt blivit bättre för mej.

Nu blev de för känslomessigt, men det är bara mina näraste som har den här bloggen å knappt många.
Hej hej