Nu på senaste tiden har man läst och sett folks lycka över barn som väntas, kommer till världen.
Även folks olycka när det hela inte gått som det ska.
Tankarna har gått mycket i huvudet på mej en senare tid om jag ska få uppleva den lyckan, att se magen växa få känna ett liv där inne. Jag har inte lagt ner nån längre tid att tänka på det här. Men på äldre dar och man ser folk bilda familj så självklart så slår tanken en. Och jag har alltid haft nån känsla av att den dan jag vill ha barn eller får chansen till det så kommer det hända något fel med det hela. Antingen är jag så orolig att det ska hända annars har jag bara så rätt om framtiden.
Jag har inga planer på att bli gravid nu så tro inte att vi försöker med det.
Men jag har aldrig haft den längtan efter det som alla mina vänner haft, och där efter gjort mina val.
Försen jag träffa Jimmy. Då är det första gången jag varit nyfiken med tankar om hur man skulle vara som mamma och vi har pratat ofta om saker som hör där till.
Och min högsta önskan är att jag ska få uppleva allt detta med Jimmy.
Han har väckt min uppmärksamhet i det hela, han är den första jag känt att jag vill ha en sån framtid med.
Och man får en pirrande känsla i hela kroppen när man pratat lite ytligt om barn med hans familj.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi är rätt för varandra och det ska vara han och jag som sitter där med lyckan i våra händer och tillbringa resten av våra liv tillsammans.
den som lever får se hur framtiden slutar! Tack för mej..